Mitt huvud och jag
Jag vet inte vad jag har för fel men något är det. Är inne på mitt 30e år och jag funderar fortfarande på om jag har något fel.
Just nu känns livet totalt meningslöst och väldigt skört. Har upplevt saker i mitt liv som jag inte hade önskat min värsta fiende och dom sakerna kommer ibland stötvis tillbaka och denna period är en sådan och därav den totalt uteblivna träningen och brist på inlägg i bloggen.
Låt mig förklara.
Jag har tidigare levt i ett kolossalt destruktivt förhållande som höll på att kosta mig livet. En sambo som hade en beroendeproblematik som hette duga. Ett humör som hette duga och en diverse andra sneda saker. Och tillslut så kom jag till ett vägskäl där jag kände att det här går inte längre, att antingen dör han eller jag om jag inte gör något åt saken. Så jag tog min väska och gick. När jag klev ut genom dörren så kändes det som om jag var färdig med allt. Precis allt. Jag kände att om han nu vill skjuta mig så gör han det och vill han inte så låter han bli, jag kunde inte bry mig desto mer.
Hur som haver så lever jag idag men inte utan komplikationer. Jag påminns dagligen om mitt tidigare liv. Min dödsångest kommer och går, vissa perioder funderar jag väldigt mycket på varför jag överlevde, varför han inte sköt när han riktade älgstudsaren mot mitt huvud, gjorde mantelrörelsen och jag var bombsäker på att gevärspipan (som är jävligt grov på lära håll) skulle bli det sista jag såg, och det sa klick. Han sa pang och skrattade.
Varför sköt han inte på riktigt så jag slapp fundera och må skit? Livet hade varit jävligt enkelt om utgången hade blivit så. Jag hade sluppit frågorna, tankarna, filmerna i mitt huvud, ångesten och rädslan av att göra fel.
Just exakt den här gången var det en tvättlina. Den gick av när jag hängde tvätten och sa till min nuvarande underbara sambo att den ramlat ner osv. Inga problem sa han och drog å köpte ny. Jag hjälper honom att knyta upp den och håller i bunten med tvättlina i handen när han började svära över nåt. Jag tittar instinktivt ner på min bunt med tvättlina och kommer på mig själv med skåda mig själv i en film i 3e person där jag håller på att strypt.
Och så här går det, upp och ner hela tiden. Ständigt rädd, fundersam och misstänksam. Rädd för att göra fel. Ställer orimliga krav på mig själv. Kollar ständigt om dörren är låst, svarar inte på nummer jag inte känner igen och drömmer om att bli skjuten och jagad.
Nåväl imorron tror jag iaf att jag ska ta mig till gymmet...
//Soffpotatisen och huvet
